Häromdagen tog jag mig ut i löpspåret. Jag är otroligt otränad och springa har aldrig varit min grej. Men dock ändå. Första stegen kändes som om jag hade bly i benen, men när jag väl kommit igång så insåg jag att det faktiskt gick att ta mig frammåt i något som liknade jogging. 3 km orkade jag. Var faktiskt ganska stolt över mig själv 

Dagen efter blev det en två promenader totalt gick jag 9km i rask takt.

Och idag blev det tungt trädgårdsarbete. Gräver upp hela gräsmattan, pust...

I alla fall ska jag försöka hålla mig aktiv så att vikten kan bli lite mindre igen. Vill gärna känna mig smal igen.

Wish me luck!  

Känns som om det vore sommar, fastän det bara är april. 

Vi har varit flitiga i helgen och kört flera lass med trädgårdsavfall till tippen.
Gratis workout  

Vilket jag behöver... har gått upp i  vikt senaste tiden och det känns oerhört frustrerande. Jag antar att jag bara har mig själv att skylla. Jag har ätit onyttigt men tycker inte att jag äter mer än tidigare, om jag bortser från ett par månader innan bröllopet, då jag gjorde en ganska rejäl ansträngning. 

Kan kanske vara en kombination av att jag äter ganska mycket sötsaker och att jag slutat med p-pillerna... kanske... 

Det är ju bara underbart med det här vädret, sommar i april. Visst känns det lite ovanligt tidigt och jag bara hoppas att vi får fint i sommar också.

Sol och värme får mig att må så bra. Det är bara så underbart!

När det kommer till kritan har jag inga nära vänner. Det känns tungt. Oftast försöker jag inte fundera på det, men så ibland, när man behövt någon att prata med, tänkt ordna en fest eller bara känner för att umgås med någon annan än mannen så inser jag hur ensam jag egentligen är. 

Det som besvärar mig mest är att jag inte vet vad jag gör för fel. Varför människor inte verkar tycka att jag kan vara intressant att umgås med. 

Det känns som om det alltid är jag som måste ta intiativ. 

En som brukar ringa mig när hon har problem, ska ha tjejkväll i kväll, det såg jag på facebook... jag är inte bjuden... 

Ska det vara så j-vla svårt att ha en vän eller två, borde det inte finnas någon där ute som har samma syn på vänskap som jag? 

Inte gravid denna gången heller... fick extremt ont och var illamående hela dagen igår. 

Försöker inte tänka på det men självklart undrar jag och tänker alldeles för mycket på det. 

Önskar jag bara kunde vara, inte tänka på det där med att bli gravid. Men det kan jag inte. Jag undrar och spekulerar. Och blir nervös för att det inte ska fungera. 

Vill bara lägga ner, strunta i det. Men det kan jag inte det heller. Suck. 

Det är den tiden i månaden... dags för mens... tredje gången den är sen...har gått upp ett par kg senaste tiden, ätit alldeles för onyttigt och nu dessutom samlat vatten, känner mig som om jag är 20kg tyngre än jag är och att huden är för liten för min kropp... urk...bh är för liten och det väller över överallt...

Och jag kan garantera att mensen blir så pass sen att hinner tro att jag är gravid...

suck..

Har känt mig bättre, kanske är det astmamedicinen?  Bara lite nästäppa kvar men det kan jag väl stå ut med. 

Bortsett från det, så känner jag mig som en "normal" människa. Jättehärligt. 

Som man underskattar att fungera normalt, man tar det för givet, tills man står där. 

Jag kan i dag bli lite sorgsen när jag ser människor som inte bryr sig om sin kropp, som dricker för mycket alkhol, inte alls tränar, äter fel och röker. Som sakta sabbar sin kropp medvetet. 

Förr skulle det kunna vara jag, men idag gör jag hyfsat medvetna val, visst gör jag misstag men jag tänker till mer än en gång när det gäller ohälsamma saker och försöker så gott jag kan göra hälsosamma val. 

Jag ska ju leva i min kropp förhoppningsvis omkring ca 60 år till och då vill jag att den ska fungera så bra som jag kan få den att göra. 

Eller? 

Min uppfattning är att av de vuxna ensambarn jag träffat, så är de bortskämda egoister som tycker världen snurrar kring dem. 

Ja riktigt så hemskt är det inte... men det märks tycker jag. 

Själv har jag två syskon och är minstingen. 

Kläder har jag fått ärva, det enda märkesplagget jag haft under min uppväxt var från början min systers... 

Och som jag tyckte om de där adidasbyxorna... jag har fått lära mig att dela med mig och ta hänsyn till andra. Under min uppväxt har jag lärt mig att det ska vara rättvist och lika. Jag har fått lära mig att jag INTE är ensam. 

Jag har lärt mig att man tar mat så att det räcker till alla som ska äta.. men ser ofta av de ensambarn jag känner att de tar så mycket de känner för... utan större hänsyn till andra. 

Jag har lärt mig att låta andra vara delaktiga. Jag tänker inte bara på mig själv. 

Funderade kring detta då det gällde arbetet, hur min kollega ( som är ensambarn) inte ägnar en tanke åt en annan även om det är något som gäller mer än henne. 

Tex ett arbete som ska utföras, där hon är huvudansvarig men det kan vara att vi båda kan behövas. Då utan att berätta går hon och ordnar för sig så att hon får ledigt. Ehhh kanske en diskussion hade varit på plats? 

En sak är säker jag har fått nog av att ta hänsyn... ja tänker då inte göra hennes jobb, jag tänker agera mot egoister som de agerar mot mig. 

Jag har fått nog med att vara snäll och försöka ta hänsyn till alla andra, när man ändå inte får något tillbaka för det.