Alla inlägg under oktober 2010

Av K - 27 oktober 2010 22:48

Fick min mens - fyra veckor efter p-pillerstoppet. Måste säga att jag var något orolig. Tänk om... men det är ett steg i rätt riktning.


Hade glömt hur det kändes. Mensvärk... har haft cerazette sen i våras och ingen mens under tiden jag tagit dem. Där av oron också att kroppen inte skulle fungera normalt.


Som om det inte var nog med mensvärk, har jag också blivit förkyld, känner av min kvalsterallergi och är öm i halva kinden på grund av en visdomstand. Som om kroppen tänker att det är lika bra att ta allt på en gång.



Av K - 25 oktober 2010 22:57

Nu är det snart dags.. snart ska v gifta oss...

4 veckor har gått sen jag upphörde med p-pillerna och nu väntar bara ett plus på testet.


Är nervös måste jag erkänna. Inte alls för sambons missbruksproblem.. det kan ju hända men han försöker och vi pratar om det och jobbar med det.


Rädslan är för min sjukdom... att vara utan behandling. Att det ska ta lång tid att bli gravid. Tänk om...


Nu mår jag ju i princip bra och det finns ju fall där ms läkt ut av sig själv, det skulle ju kunna bli så för mig... men vet ju aldrig...


Tänk om jag inte kan bli gravid... vad gör jag då? 


Om bara mensen kunde komma igång och kroppen åtminstonde kunde ge sken av att fungera som det ska...

Av K - 15 oktober 2010 12:27

Någon idiot hade backat in i vår ena bil medan den stod parkerat och bara stuckit där i från...

Har haft den sen i somras och redan efter två veckor blev vi påbackade av en annan bil när vi skulle köra ut från en parkering, stod stilla när det hände.


Hur kan man ha så jävla mycket otur.. Med allt skit som hänt mig borde jag ha lite tur nu tycker man...

Av K - 11 oktober 2010 22:41

För det gör det.
Hade jättejobbigt att hantera diagnosen, men sakta börja det sjunka in.
Jag inser att jag måste fortsätta leva mitt liv. Att njuta av det jag har.


Vi kommer fortsätta enligt planerna. Vi kommer gifta oss, vi försöker få barn och vi åker på bröllopsresa. Trots min diagnos, trots hans missbruk.


För han försöker verkligen, det märks. Och vi har det jättebra. Vårt förhållande är underbart. Allting går upp och ner och det kommer vårt förhållande också göra. Han kanske begår misstag och då kommer det att göra ont. Men om han bara kan vara ärlig och verkligen försöker så tänker jag fortsätta kämpa, för oss, för det som kan vara underbart. Jag tänker inte pausa mitt liv och vänta på att han ska bli frisk, då hade jag nog kastat bort mitt liv.


Och gällande min diagnos så är det bara att ta en dag i taget, ett ögonblick åt gången. Livet är här och nu. Jag kanske mår bra fortfarande om 10 eller 30 år eller så gör jag det inte. Men jag tänker leva på vägen. Leva fullt ut så mycket det går. Njuta av livet och ögonblicken och att kunna göra vardagsgrejor och bara finnas till.


Skapa flashcards