Har känt i en veckas tid att det är något på gång med kroppen. Sjukkänsla...

Illanmående och nu domningar.. pirrningar...

Böjer huvudet frammåt och det går en stöt/puls ut i högra handen... i alla fall inte hela tiden...

och jag fungerar ju... visst jag känner mig krasslig och sjuk, men jag fungerar, jag kan röra mig som jag behöver...

Men det är jobbigt att få symptomen, för då känns det som jag måste acceptera att jag har en kronisk sjukdom och det VILL JAG INTE... suck...

jävla skit rent ut sagt...

insåg att min syn på högra ögat varit nedsatt sen mars förra året... va fan, kan det inte bara bli bra!

Vill vara positiv.. men ibland behöver man bara få kräka av sig och just nu är det en sådan period... en period kombinerad med ilska, oro och tårar...

Så var man fru...

Bröllopet var underbart, jag stressade inte en sekund och det var härligt. Fick frisyren gjord, hade gott om tid, åkte till hotellet, mor och syster kom med klänningen en vän anlände, allt i lugnt tempo. Bytte om till brudklänningen, vi smuttade i oss lite skumpa och begav oss till där vigseln och middagen skulle hållas.

Underbart lungt och mysigt. Vigsel genomfördes, vi såg varann djupt i ögonen jag och min make. Det kändes underbart. Jag kände mig så vacker, musiken som ..... sjöng var väldigt vacker och det var rätt musik vi valt. Middagen var också helt suverän.

En bröllopsresa till varma breddgrader blev det också, varma minnen att tänka tillbaka på....

Så är det... jag tror tyvärr inte på karma eller gud... vissa saker bara sker... och det är hur man väljer att hantera dem som avgör hur mycket de påverkar oss.

Vi kan inte hindra en sjukdom från att få fäste, en pojkvän eller make från att vara otrogen, vi kan inte hindra döden när det väl är dags... Men vi kan lära oss att se det positiva i livet, vi kan lära oss att hantera situationer. Vi kan välja att le framför att gråta.

Det betyder inte att man inte får vara ledsen, jag tror att gråta är hälsosamt.. i lagom mängd förstås... att vara ledsen ibland kan vara oerhört befriande... förlösande...

Jag tycker mer synd om dem som inte kan släppa känslorna lösa... som bara fastnar i ett sinnestillstånd mellan glad och ledsen...

Själv är jag fylld av känslor, lite väl häftiga i bland kanske... men det är jag...

Med min make visar jag mitt sanna jag, mina tårar, min glädje min, min rädsla och mitt hopp. Trots och på grund av allt vi varit igenom kan jag släppa loss känslomonstret inom mig...

För honom är det svårare... det har det varit sen vi träffades.. .men han utvecklas och försöker, det märks... för min skull..

Fick min mens - fyra veckor efter p-pillerstoppet. Måste säga att jag var något orolig. Tänk om... men det är ett steg i rätt riktning.

Hade glömt hur det kändes. Mensvärk... har haft cerazette sen i våras och ingen mens under tiden jag tagit dem. Där av oron också att kroppen inte skulle fungera normalt.

Som om det inte var nog med mensvärk, har jag också blivit förkyld, känner av min kvalsterallergi och är öm i halva kinden på grund av en visdomstand. Som om kroppen tänker att det är lika bra att ta allt på en gång.

Nu är det snart dags.. snart ska v gifta oss...

4 veckor har gått sen jag upphörde med p-pillerna och nu väntar bara ett plus på testet.

Är nervös måste jag erkänna. Inte alls för sambons missbruksproblem.. det kan ju hända men han försöker och vi pratar om det och jobbar med det.

Rädslan är för min sjukdom... att vara utan behandling. Att det ska ta lång tid att bli gravid. Tänk om...

Nu mår jag ju i princip bra och det finns ju fall där ms läkt ut av sig själv, det skulle ju kunna bli så för mig... men vet ju aldrig...

Tänk om jag inte kan bli gravid... vad gör jag då? 

Om bara mensen kunde komma igång och kroppen åtminstonde kunde ge sken av att fungera som det ska...

Någon idiot hade backat in i vår ena bil medan den stod parkerat och bara stuckit där i från...

Har haft den sen i somras och redan efter två veckor blev vi påbackade av en annan bil när vi skulle köra ut från en parkering, stod stilla när det hände.

Hur kan man ha så jävla mycket otur.. Med allt skit som hänt mig borde jag ha lite tur nu tycker man...

För det gör det.
Hade jättejobbigt att hantera diagnosen, men sakta börja det sjunka in.
Jag inser att jag måste fortsätta leva mitt liv. Att njuta av det jag har.

Vi kommer fortsätta enligt planerna. Vi kommer gifta oss, vi försöker få barn och vi åker på bröllopsresa. Trots min diagnos, trots hans missbruk.

För han försöker verkligen, det märks. Och vi har det jättebra. Vårt förhållande är underbart. Allting går upp och ner och det kommer vårt förhållande också göra. Han kanske begår misstag och då kommer det att göra ont. Men om han bara kan vara ärlig och verkligen försöker så tänker jag fortsätta kämpa, för oss, för det som kan vara underbart. Jag tänker inte pausa mitt liv och vänta på att han ska bli frisk, då hade jag nog kastat bort mitt liv.

Och gällande min diagnos så är det bara att ta en dag i taget, ett ögonblick åt gången. Livet är här och nu. Jag kanske mår bra fortfarande om 10 eller 30 år eller så gör jag det inte. Men jag tänker leva på vägen. Leva fullt ut så mycket det går. Njuta av livet och ögonblicken och att kunna göra vardagsgrejor och bara finnas till.

Jaha då har jag fått min diagnos...MS... ångest... som om det inte var nog...

Jag och sambon jobbar på med problemet... han ska bli "frisk" från sitt missbruk. Vi gick och fick "hjälp" i måndags, ska fortsätta gå dit. Hoppas verkligen att det hjälper!

Att han kan låta bli, för jag klarar inte en gång till.

Innan vi skulle dit, ringde neurologen... jag hade ringt och hört mig för om resultatet för mr´n, de gamla inflammationerna hade klingat av men ny hade uppstått. Jag ska börja med behandling... och vad innebär det frågade jag, en diagnos? MS.. där var det... allting bara brister...

tankarna om framtiden och det som hänt allting känns bara ledsamt och jobbigt...

Vad händer nu? hur kommer mitt liv se ut? kommer vi kunna skaffa barn? vågar vi åka på bröllopsresa? är det ens lönt att gifta sig?

Allting känns ovisst och jättejobbigt... orättvist... varför jag? har jag inte varit med om tillräckligt redan? ska det verkligen kunna vara så här?

Hade utvecklingsamtal med min chef där hon frågade om min sjukdom från i somras, kände mig utsatt på något sätt det kändes inte bra, frågade om frågan verkligen passade här och det tyckte hon, något motvilligt berättade jag... men det känns inte bra, fortfarande...

Mitt under samtalet kommer ett gammalt symtom tillbaka, pirrningar i foten när jag böjer nacken framåt, jag låtsas som om inget hänt.

Sambon tyckte jag skulle ha en tid direkt och inte behöva vänta en månad, men jag klarade inte av att ringa neurologen i morse så det fick han göra...

Fick en akuttid på måndag, känns jättelöjligt och känner mig jättedum, fast samtidigt något lättad...

Förutom att synen är lite nedsatt och det pirrar lite fötterna ibland så mår jag ju bra...