Har varit semesterledig nu ett tag och mår bra. Inser att jobbet nog stressar mig än vad jag faktiskt märker. Mår ju bra på helgerna också. Märker i princip alltid av mina symtom när jag är eller har jobbat. 

Borde kanske se mig om efter nytt jobb? 
Men vet i sjuttsingen vad jag skulle kunna hitta för jobb där jag inte stressar och tjänar tillräckligt för att vi ska gå runt.

När vi dessutom planerar barn (som aldrig verkar bli av) så känns det dumt att byta jobb. Jag har bra avtal vad det gäller den biten.

Det har gått 9-10 månader sen jag slutade med  p-pillerna. Känns drygt att inte blivit gravid än. Självklart undrar jag om det går. Ja händer inget närmaste månaderna så blir det att kontaka gynekologen. Så får hon se om allt fungerar som det ska. 

Men jag trivs med mina arbetsuppgifter, det mesta tycker jag är ganska kul i alla fall. 

Men mina arbetskamrater däremot. Öhrk...  vi är inte så många 5 st. 4 av dem tycker jag är helt okej personligen, men en gillar jag inte ens då hon är bara en gammal surkärring. Man måste gå som katten kring het gröt. Hon blir irriterad för ingenting och jag var inte hennes val när det skulle anställas.  

Sen är det två tjejer till i  min ålder och en kille. Killen är en riktigt tjock kille, vars övervikt gör att jag inte ens vågar låta honom åka i min bil. Känns jättedumt, men min bil är inte ny. Han har inte körkort, vilket gör det svårt för honom att ta sig till platser, men det brukar lösa sig. 
Fattar bara inte hur hans arbetsgivare tänkte.
Han har ett underligt sätt men oftast fungerar det helt ok. 

De två tjejerna, är bundis, de delar samma hobby, som också är jobbet. De skrattar och pratar ofta ibland om arbetsuppgifter som berör mig (tunna väggar, man hör en del) men glömmer att det inte hade varit helt fel att inkludera mig.

De har en annan syn på arbetet än mig och lägger gärna ner ett par ideella timmar. Och det får de göra, men sån är inte jag. Mitt jobb är mitt jobb, punkt.

De förstår inte mina prioriteringar heller. 

Det känns som om de pratar om saker som berör mig, men om jag vill prata då säger den ena alltid,  jag lägger mig inte i"

Vilket är ok, men borde det inte vara på båda håll då?

Trött på att vara annorlunda och inte passa in. Trött på att bli missförstådd fast jag kämpar med att vara tydlig. 

Önskar jag kunde hitta ett jobb där jag kunde arbeta själv. 

Jag fungerar bra att arbeta mot människor, men nog inte alldeles för tätt in på. 

Jag vill gärna inte ha andra som lägger sig i saker som de egentligen inte har med att göra. 

Så om någon potentiell arbetsgivare skulle se detta och ha en tjänst med ensamarbete så har här er kvinna för jobbet :)

Jag är utbildad inom hälsofrämjande friskvårdsarbete, arbetar med att uppdatera hemsidor, skriver protokoll. Gör layout på nyhetsbrev och tycker att design och layout är riktigt kul. Jag behärskar officepaktet, har gått kurs i indesign, som jag dessutom arbetar i och försöker få tid över att lära mig photoshop. 
Jag kan också tycka det är roligt när saker inte fungerar som de ska och jag ska hitta orsaken. Enligt mig själv är jag riktigt duktig på att lista ut och lära mig nya saker.

Jag är inte rädd för att säga ifrån, men jag tar inte fighter i onödan. Jag tänker gärna till en gång innan om det är värt det. 

Ofta finns det det orsak till konflikter och ofta är de personliga att det sällan ändrar något i långa loppet att lösa dem. Att gå in och peta på saker när det handlar om hur en person är i det stora, ser jag ingen mening med. 

jag har ju gått ett par gånger nu, 4 tror jag. Men känner ingen skillnad, hade jätteont i ryggen igår. Undrar om det är kotorna som spökar och inte musklerna.

Ska prata med honom i morgon när jag ska dit. Ska även be honom skriva ner var mina "problem" i ryggen är så att jag kan jämnföra dem med vart inflammtionerna sitter...

Har en känsla av samband...

Har en sådan dag, jag orkar inget, jag känner inte mig sovtrött, bara så där att hjärnan inte orkar. Det är tufft att försöka få något gjort då... Känns inget kul all. 

Är rädd för att min synnervsinflammation ska komma tillbaka, tycker jag ser sämre igen. 

Orkar inte med det. Hoppas på att det beror på stress och inte tillräckligt med sömn. 

Just nu väntar jag bara av tiden på jobb. jag orkar inte göra något.

Känner mig nere, inget som känns rätt. 

Har gått upp i vikt, ryggen gör ont från och till och tidigare symtom spökar. 

Vill bara lägga mig och sova och vakna frisk. Varför finns det en sån idotsjukdom som MS? 

Lämna gärna en trevlig kommentar   

Har väl ont i ryggen från och till, inte egentligen så att jag påverkas av det, mer än att jag alltid vill att mannen ska massera mig och jag är i princip alltid är öm/har stela muskler. 

I alla fall... gick dit, tänkte att kiropraktorn skulle dumförklara mig... men istället var det mycket att "fixa" i min rygg... se där... får väl se om det gör någon skillnad. Har varit på 3 behandlingar...