Är på jobb men får inget gjort, jag orkar inte, jag vill inte.

Är trött och mår inte bra. Ska ha ett möte i eftermiddag, annars hade jag sjukanmält mig.

Känns som om jag bara sitter av tiden. Kan inte få något vettigt gjort.

var ska jag få orken ifrån. Vill inte. pallar inte.

När jag går hem idag ska jag vara ledig tills tisdag morgon och jag behöver verkligen det, ska bli så jävla skönt.

Känner mig så utelämnad...

Försökte ringa ms-sjuksköterskan igår men han skulle inte vara tillbaka förrän i morgon.

Försökte ringa kuratorn i ms-teamet idag, men hon skulle inte vara tillbaka förrän i morgon.

Och jag som skulle behövt prata med någon IDAG... nu.. helst igår...

Känner mig så ledsen och frustrerad...

Är så frustrerad och irriterad just nu.

I juni var jag hos ögonläkaren som skulle skicka en remiss för ny tid i augusti, i aug och sept hörde jag av mig men det fanns inga läkare sa de.

I nov ringde jag igen, någon tid i dec var inte lönt för jag skulle på bröllopsresa, men jag tvilvlar på att de haft någon tid i alla fall...

Får två veckor sen fick jag äntligen min tid, som skulle varit idag, men läkaren blev sjuk, ja sånt kan ju hända.. men jag är less på skiten, jag känner mig oviktig i systemet och känner mig allmänt låg.

Ringer till förtroendenämnden för jag trodde faktiskt att man skulle få tid inom 3 månander, att det var vårdgaratin.. men se där.. så fel man kan ha... vårdgartin måste du be om.. och vem ska informera en om det? så jag skulle alltså i augsti sagt till att om de inte kan ge mig en tid så vill jag använda mig av vårdgarantin.. hur löjligt är inte det... Blir så förbannad... vill verkligen ha den där uppföljningen, vill se om det är någon skillnad, ville återkoppla med neurolgen eftersom jag haft lite andra känningar... det känns som om ingen bryr sig... nu har jag fått min diagnos och jag kan inte bli frisk så därför är jag inte så viktig...

I höstas fick jag som sagt min diagnos... MS eller multipel skleros som det heter oförkortat, 

Jag tror att jag sökt läkaren eftersom de inte hade hört av sig med svaren från den andra Magnetröntgen. 

jag minns inte jättemycket men jag pratade med en neurolog som ringde mig, han berättade resultatet via telefon, det syntes tre fläckar på ryggmärgen, var av en uppenbarligen var aktiv... en inflammation alltså.. så jag frågade så klart vad det betydde och där var den, diagnosen.. via telefon... 

Det verkade inte som om läkaren egentligen tänkt kläcka nyheten via telefon men så blev det, blev ett ganska kort samtal och jag kände mig mest arg. 

Från första symtomet i mars hade jag regelbundet gått till ögonläkaren för att följa upp synen, först på ena sedan på båda. I augusti skulle jag få komma på en ny undersökning... Jag ringde i slutet av aug, men det fanns inga lediga läkare, jag ringde i sept men inga läkare, jag ringde i nov och sa att de inte skulle skicka någon tid i dec för då var jag på bröllopsresa... 

Och nu i januari har jag alltså fått en tid, i slutet av januari... riktigt irriterad över detta, nu har jag ingen aning om hur det sett ut. Om det blivit bättre och sen sämre, bara bättre eller inget alls. 

Jag skulle också efter jag fått min diagnos få träffa ms-teamet, jag uppfattade det som om det skulle ske inom året, alltså 2010, men jag har inte hört ett ord... och jag orkar inte dra i allt... hade jag mått sämre hade jag definitivt gjort det, men nu är det bara frustrerande att det inte fungerar som man tror det borde. 

En olycka kommer dessutom sällan ensam... upptäckte en knuta på foten i höstas, inget allvarligt egentligen, mest irriterande... med tanke på allt som hänt tänkte jag det dock inte bero... var till hudläkaren och det visade sig  vara en cysta... ja säkert ofarligt men ändå...mest irriterande var det att det tog 2 min och om det inte försvann om 2 månader så skulle jag komma tillbaka...så jag har haft den i över 5 men varför inte vänta 2 månader till... känns bara så onödigt...

Vaknade 5.30 av att maken kom och lade sig. Han har inte vänt tillbaka dygnet efter nattskiftet... tänkte stiga upp vid 6 och tyckte att det var skönt att sova en halvtimme till, för jag var jättetrött...

Men halvtimmen blev 1½ timme och även då ursvårt att komma ur sängen. Hade kunnat sova vidare halva dagen. 

Ska till ögonläkaren för att kolla synen... ska bli intressant och se hur det är nu. Jag skulle fått en tid för flera månader sen, men de har inte haft några läkare påstår de, när jag ringt och tjatat....

Har känt i en veckas tid att det är något på gång med kroppen. Sjukkänsla...

Illanmående och nu domningar.. pirrningar...

Böjer huvudet frammåt och det går en stöt/puls ut i högra handen... i alla fall inte hela tiden...

och jag fungerar ju... visst jag känner mig krasslig och sjuk, men jag fungerar, jag kan röra mig som jag behöver...

Men det är jobbigt att få symptomen, för då känns det som jag måste acceptera att jag har en kronisk sjukdom och det VILL JAG INTE... suck...

jävla skit rent ut sagt...

insåg att min syn på högra ögat varit nedsatt sen mars förra året... va fan, kan det inte bara bli bra!

Vill vara positiv.. men ibland behöver man bara få kräka av sig och just nu är det en sådan period... en period kombinerad med ilska, oro och tårar...

Så var man fru...

Bröllopet var underbart, jag stressade inte en sekund och det var härligt. Fick frisyren gjord, hade gott om tid, åkte till hotellet, mor och syster kom med klänningen en vän anlände, allt i lugnt tempo. Bytte om till brudklänningen, vi smuttade i oss lite skumpa och begav oss till där vigseln och middagen skulle hållas.

Underbart lungt och mysigt. Vigsel genomfördes, vi såg varann djupt i ögonen jag och min make. Det kändes underbart. Jag kände mig så vacker, musiken som ..... sjöng var väldigt vacker och det var rätt musik vi valt. Middagen var också helt suverän.

En bröllopsresa till varma breddgrader blev det också, varma minnen att tänka tillbaka på....

Så är det... jag tror tyvärr inte på karma eller gud... vissa saker bara sker... och det är hur man väljer att hantera dem som avgör hur mycket de påverkar oss.

Vi kan inte hindra en sjukdom från att få fäste, en pojkvän eller make från att vara otrogen, vi kan inte hindra döden när det väl är dags... Men vi kan lära oss att se det positiva i livet, vi kan lära oss att hantera situationer. Vi kan välja att le framför att gråta.

Det betyder inte att man inte får vara ledsen, jag tror att gråta är hälsosamt.. i lagom mängd förstås... att vara ledsen ibland kan vara oerhört befriande... förlösande...

Jag tycker mer synd om dem som inte kan släppa känslorna lösa... som bara fastnar i ett sinnestillstånd mellan glad och ledsen...

Själv är jag fylld av känslor, lite väl häftiga i bland kanske... men det är jag...

Med min make visar jag mitt sanna jag, mina tårar, min glädje min, min rädsla och mitt hopp. Trots och på grund av allt vi varit igenom kan jag släppa loss känslomonstret inom mig...

För honom är det svårare... det har det varit sen vi träffades.. .men han utvecklas och försöker, det märks... för min skull..