Min biologiska far ligger för döden... jag kan inte säga att det i sig känns så värst mycket, jag känner ju inte människan.

Tyvärr har det dragit fram det värsta ur min syster... hon har verkligen betett sig illa. Blir jävligt besviken. Orkar inte gå in på detaljer just nu för jag blir bara så j-vla förbannad.

Vår biologiska far har i alla fall fått prostatacancer som spritt sig och han bör inte ha många dagar kvar. Men det sa de innan jul också.. Han verkar vara en envis människa som vill fortsätta leva.. Och det ska han ju så länga han kan och orkar. Men mest tror jag han är rädd.

Innan prostatacancerna har han både haft en hjärtinfarkt och blodproppar, han har fått amputera bort ena benet.

Men ett osunt leverne med alkolism och kriminalitet tär väl på kroppen, en del hade han nog kunnat undvika om han valt en annan väg i livet.

Nu ligger han i alla fall där på sjukhuset och får smärtstillande tabletter, det är bara en tidsfråga innan han inte längre kan svälja själv och behöver få smärtstillande i dropp, han kan sen igår inte ens ta sig upp ur sängen för att gå på toaletten.

Han är inte ens 60 år...

Jag tolkade in i det för mycket... besöket hos neurologen var bara ett besök... lite tester på känsel, reflexer, balans mm. Inga sprutor, inga mediciner...

Läkarer trodde att illamåendet inte hade med ms:en att göra, men när man mår dåligt så kan ms:symtomen träda fram.

Känns bra och dåligt... vill inte märka av det varje gång jag blir sjuk. Sen tror jag att ryggontet beror på en ny inflammation, men det kommer mest troligt den nya magnetröntgen om ungefär ett halv år att visa. Förhoppningsvis har jag fel.

Långt om länge fick jag tummarna loss och ringa och prata med ms-sjuksköterskan.
Jag undrade om de journalförde nya symtom och tänkte att det var väl det de skulle göra och inte mer, skriva in vad jag känt i min journal.

Men så var inte fallet... det blir en ny tid på fredag och enligt ms-sjuksköterskan också en ny undersökning. Grubblar på vad det innebär... en ny lumbalpunktion? en ny MR? vad händer då med våra barnplaner? bara inte mera kortison... usch... det gav hemska biverkningar så det vill jag INTE! dessutom upplevde jag inte att det hjälpte utan tvärt om.

Tänk om tänk om...

fast å andra sidan, det där med kotteverkstaden,  om det inte blev denna gången så ville ju maken ändå ha ett upphåll med försökandet så att vi inte får ett barn för nära jul... och jag känner bara att den lyxen finns kanske inte...

Är på jobb men får inget gjort, jag orkar inte, jag vill inte.

Är trött och mår inte bra. Ska ha ett möte i eftermiddag, annars hade jag sjukanmält mig.

Känns som om jag bara sitter av tiden. Kan inte få något vettigt gjort.

var ska jag få orken ifrån. Vill inte. pallar inte.

När jag går hem idag ska jag vara ledig tills tisdag morgon och jag behöver verkligen det, ska bli så jävla skönt.

Känner mig så utelämnad...

Försökte ringa ms-sjuksköterskan igår men han skulle inte vara tillbaka förrän i morgon.

Försökte ringa kuratorn i ms-teamet idag, men hon skulle inte vara tillbaka förrän i morgon.

Och jag som skulle behövt prata med någon IDAG... nu.. helst igår...

Känner mig så ledsen och frustrerad...

Är så frustrerad och irriterad just nu.

I juni var jag hos ögonläkaren som skulle skicka en remiss för ny tid i augusti, i aug och sept hörde jag av mig men det fanns inga läkare sa de.

I nov ringde jag igen, någon tid i dec var inte lönt för jag skulle på bröllopsresa, men jag tvilvlar på att de haft någon tid i alla fall...

Får två veckor sen fick jag äntligen min tid, som skulle varit idag, men läkaren blev sjuk, ja sånt kan ju hända.. men jag är less på skiten, jag känner mig oviktig i systemet och känner mig allmänt låg.

Ringer till förtroendenämnden för jag trodde faktiskt att man skulle få tid inom 3 månander, att det var vårdgaratin.. men se där.. så fel man kan ha... vårdgartin måste du be om.. och vem ska informera en om det? så jag skulle alltså i augsti sagt till att om de inte kan ge mig en tid så vill jag använda mig av vårdgarantin.. hur löjligt är inte det... Blir så förbannad... vill verkligen ha den där uppföljningen, vill se om det är någon skillnad, ville återkoppla med neurolgen eftersom jag haft lite andra känningar... det känns som om ingen bryr sig... nu har jag fått min diagnos och jag kan inte bli frisk så därför är jag inte så viktig...

I höstas fick jag som sagt min diagnos... MS eller multipel skleros som det heter oförkortat, 

Jag tror att jag sökt läkaren eftersom de inte hade hört av sig med svaren från den andra Magnetröntgen. 

jag minns inte jättemycket men jag pratade med en neurolog som ringde mig, han berättade resultatet via telefon, det syntes tre fläckar på ryggmärgen, var av en uppenbarligen var aktiv... en inflammation alltså.. så jag frågade så klart vad det betydde och där var den, diagnosen.. via telefon... 

Det verkade inte som om läkaren egentligen tänkt kläcka nyheten via telefon men så blev det, blev ett ganska kort samtal och jag kände mig mest arg. 

Från första symtomet i mars hade jag regelbundet gått till ögonläkaren för att följa upp synen, först på ena sedan på båda. I augusti skulle jag få komma på en ny undersökning... Jag ringde i slutet av aug, men det fanns inga lediga läkare, jag ringde i sept men inga läkare, jag ringde i nov och sa att de inte skulle skicka någon tid i dec för då var jag på bröllopsresa... 

Och nu i januari har jag alltså fått en tid, i slutet av januari... riktigt irriterad över detta, nu har jag ingen aning om hur det sett ut. Om det blivit bättre och sen sämre, bara bättre eller inget alls. 

Jag skulle också efter jag fått min diagnos få träffa ms-teamet, jag uppfattade det som om det skulle ske inom året, alltså 2010, men jag har inte hört ett ord... och jag orkar inte dra i allt... hade jag mått sämre hade jag definitivt gjort det, men nu är det bara frustrerande att det inte fungerar som man tror det borde. 

En olycka kommer dessutom sällan ensam... upptäckte en knuta på foten i höstas, inget allvarligt egentligen, mest irriterande... med tanke på allt som hänt tänkte jag det dock inte bero... var till hudläkaren och det visade sig  vara en cysta... ja säkert ofarligt men ändå...mest irriterande var det att det tog 2 min och om det inte försvann om 2 månader så skulle jag komma tillbaka...så jag har haft den i över 5 men varför inte vänta 2 månader till... känns bara så onödigt...

Vaknade 5.30 av att maken kom och lade sig. Han har inte vänt tillbaka dygnet efter nattskiftet... tänkte stiga upp vid 6 och tyckte att det var skönt att sova en halvtimme till, för jag var jättetrött...

Men halvtimmen blev 1½ timme och även då ursvårt att komma ur sängen. Hade kunnat sova vidare halva dagen. 

Ska till ögonläkaren för att kolla synen... ska bli intressant och se hur det är nu. Jag skulle fått en tid för flera månader sen, men de har inte haft några läkare påstår de, när jag ringt och tjatat....