Jag upplever mig faktiskt må bättre... vet inte om det beror på att jag vill tro eller det faktiskt är så men det känns som om den hjälper.

Synd bara att den är lite dyr. Sen verkar de byta ut smakerna, Bravo Friscus tropisk smak var ju helt klart godast men den verkar inte finnas någonstans. äpple med tranbär fungerar så där och apelsin med passion var inte riktigt min grej. Men de är helt ok allesammans, fast den tropiska var ju god.. typsikt att de verkar ha bytt ut den...

jag tror jag håller på att bli tokig...

Jag är en sådan människa som när jag fått en idé så har jag väldigt svårt att släppa den.

För varje månad som går och mensen kommer desto mer hopplöst känns det... jag vet att det kan ta upp till ett år att bli gravid och ibland mer än så.
Men det hjälper inte, jag vill nu, jag vill veta att allt är ok, att det går.

Förra månaden var mensen en dag sen, jag har självklart superkoll på när min mens kommer, näst intill på timmen... så en dag/ett dygn är mycket för mig...

Men så fick det jävla skitet och jag blev så ledsen... så onödigt ledsen... men ändå....

Nu är det dags igen, jag önskar att jag bara var dem som kunde släppa saker, som kanske inte har koll på när det är dags... som blir glatt överrasskad att man är gravid när det redan gått ett par veckor av graviditeten.. men sån är jag inte... jäkla kontrollfreak är vad jag är, suck!

Hoppas på att det ska komme en bot för ms. Men under tiden funderar man ju själv på vad det kan bero på.

Har ju ingen medicinsk kompetens så det mesta är rena gissningar.

Googlar mycket  och försöker följa med i utvecklingen.

Personligen tror jag ms är olika sjukdomar. Tester görs som lumbalpunktion och magnetröntgen.

I lumbalpunktionen ska man se tecken på inflammation om jag förstått det rätt, men detta borde man bara göra när man har en aktiv inflammation.

I hjärnan och eller ryggmärgen ska magnetröntgen visa  "vita fläckar" vet inte om det finns något minimiantal.

Sen är det patientens symtom, men ms kan ju ge så olika symtom, för många börjar det med en synnervsinflammation.

För några med stickningar. En del får bara några enstaka skov och några får lite fler, många behöver så småningom hjälpmedel och en del kan inte ta hand om sig själv alls.

På en del hjälper kortison vid skov och på en del som mig själv, känns det bara värre.

En del kan ta vissa mediciner som hjälper och en del så fungerar inte medicinerna alls.

Så varför skulle en sjukdom te sig så olika.

För en del verkar det ha utlöst av en livskris, och för mig kan det ha varit så, när krisen kändes över, bröt sjukdomen ut. Men jag kan ju inte vara säker på att det är så.

Hormoner verkar också spela roll, fler kvinnor än män får sjukdomen, kvinnor mår ofta "som bäst" eller bättre när de väntar barn, men riskerar skov precis efter förlossning.

Jag bytte p-piller när jag fick min ms, kan det då ha ett samband?

kan det beror på en infektion eller virus som de missat? kan det vara något annat?

Tankarna snurrar och frågorna är många, som ingen verkar kunna svara på.

En teori, inte min så klart :)

är att det handlar om förträngningar i halsvenen (tror jag fattat det rätt)

och det kanske det är för en del? själv har jag enkelt anlag för apc-resistens... kanske har blodet svårt att flyta på som det ska?  kanske har jag en förträngning någonstans?

Vem vet, tusen teorier och som horoskop kan de alla passa in om man vill att de ska göra det....men vad som fungerar i verkligheten verkar vara en helt annan femma...

Jag är inte vanligtvis en sådan som tror på kosttillskott och annat, för äter man en varierad kost så ska man ju få i sig allt man behöver.

Men när man har en diagnos som ms... där inget riktigt vet 100% vad det beror på så börjar man gripa efter halmstrå.

Det finns en del alternativa "behandlingar" och i tidningen läste jag om möss med ms där probiotika hade hjälpt.

Och jag tror inte att det är lösningen, men kan det hjälpa till lite är det värt ett försök.

Så jag köpte mig en förpackning Bravo Friscus som innehåller två stammar, som man tror ska hjälpa. Nu ska jag bara sörpla i mig det en gång om dagen (lika god som vanlig juice men dubbelt så dyr) så får jag helt enkelt se om det gör någon skillnad.

För ett tag sen var jag och maken och såg Trassel... disneyfilmen... i stället för den snart 30 årig-kvinna jag är, förvandlades jag till den där lilla flickan med stora förväntansfulla ögon som tror att livet kan bli som en disneyfilm. Som älskar de tecknade figurerna, som lever sig in i historien och för en stund får allt i verkliga livet ta ett steg åt sidan.

Det är underbart. Vad skulle jag gjort utan min inlevelseförmåga och mina drömmar?

En av mina drömmar är att leva i en disneyfilm, vilket förstås inte går  

men jag skulle väldigt gärna vilja vara en disneyröst... min make som annars är den mest kräsna människa jag känner säger att det är det jag ska sjunga...

Så om ni ser att det söks efter en kvinnlig disneyröst så säg till!   Man måste ju ta chansen, man vet inte vad livet har att ge, kanske man får uppleva sin alldeles egna saga!

I allt det som har hänt, känner jag mig oerhört ensam.

Min man försöker så gott han kan. Men eftersom han inte känner ett jättebehov av barn, så kan han inte förstå. Han har sagt i all välmening att blir det inte så blir det inte och det är ok, han vill bara med mig, med eller utan barn och det är jätteskönt att veta.

Men han förstår inte.

Rädslan för sjukdomen, rädslan för att inte kunna bli med barn är med mig hela tiden.

Ju längre tid det går detso mer rädd blir jag att jag är utan medicin, ju längre tid som går ju mer rädd blir jag att jag inte kan bli gravid.

Hans svar är, vill du börja på medicinen så är det ok... Men vaddå vill? jag vill inte behöva några förbannade sprutor, jag vill ha ett liv, ett vanligt liv, med man och barn.
Jag vill inte vara "sjuk"!

Varför ska det vara så besvärligt?!

det har varit lite för mycket... skulle verkligen behöva prata med någon som förstå, men vem kan förstå?

Till en början var det otroheten, så gick vi vidare och han friade, så var det otrohet, så var det ms, så gick vi vidare och så var det ms:en, så gifte vi oss och försöker få barn, så ligger min biologiska far för döden och min syster förvandlas till en idiot... så tar det tid att bli gravid och alla andra blir gravida till höger och vänster..

vem ska kunna förstå.. känns som ingen gått igenom det jag gör, inte allt på samma gång i alla fall...

känner mig oerhört ensam...

Det känns som om överallt så är det gravida kvinnor, alla berättar att de ska ha barn.

Men vi då... just nu känns det inget kul... jag känner mig jätteledsen.

Vi har försökt sen oktober, jag vet det är inte särkillt länge. Men varenda dag som går är en dag utan behandling. Varenda månad undrar jag om jag ens kan bli gravid och när mensen var sen igår började hoppet växa...

Min mens är extremt punktlig vanligtvis, tisdag förmiddagar var 4 vecka...

Men så nu kom den trots allt lite mer än ett dygn för sent. Jag känner nästa för att börja gråta.. varför alla andra, varför inte vi? ska det vara så jävla svårt?

kanske borde vi låta bli och jag borde börja på den där jävla behandlingen med sprutorna var trejdje dag...

Åhh det känns så förbannat hopplöst... jag trodde att det skulle bli denna gången...

Bråkade med maken igår.

Han är helt hopplös när han blir arg, stänger världen ute och tjurar. Jag klarar inte av det. Blir hopplöst ledsen.

Men för att ta det från börrjan, han kom med hunden och mötte mig vid bussen, vilket var trevligt, det tar ändå en 10-15 minuter att gå.

Hemma stod det blommar till mig på matbordet, jättefina. Han hade fixat mat också sushi och där var det det började gå fel.

Jag gillar inte sushi särskillt mycket, gillar själva grejen men inte maten. Åt det jag tyckte om, tog bort tången, eller sjögräs eller vad det är och då smällde han av och tyckte att jag gott kunde äta det.

Själv anser jag mig vuxen nog att äta vad jag vill. Fattar inte varför han inte bara kunde släppa det.

Så var kvällen förstörd, efter timmar av tjurande från hans sida lyckades jag få fram att jag var otacksam.

Har gråtit hela natten känns det som, hatar när han inte kan prata om saker. Varför kunde han inte bara sagt att det kändes otacksamt direkt, varför kunde han inte förklara? vara för ska det vara så j-vla svårt?

Sorgsenheten sitter i, dagen känns något hopplös.

Tankar om annat dyker upp...

Om han otrohet, när han inte pratar blir jag orolig, tror att det är något mera på gång.. tycker att han överreagerar och jag gör det samma när jag blir ledsen.

Tänker på att vi försöker skaffa barn och det känns hopplöst, som om det aldrig kommer bli av... väntar bara på att mensen ska komma som ett brev på posten när som helst i dag. Och känna besvikelsen igen...

Tänker på min biologiska far som ligger för döden på ett sjukhus 15 mil härifrån.

Tänker på min syster som sen vi fick kontakt med vår biologiska far igen blivit ett girigt egoistiskt monster som jag inte vill ha med att göra.

Tänker på ms:en för varje dag som går... när jag inte blir gravid att jag måste gå utan medicinering, rädd för att det ska bryta ut mera.