Ibland funderar jag över hur människor (även jag själv) tar saker för givet.

Hur jag kan bli avundsjuk på en annan som är frisk, eller verkar ha haft lätt i livet eller som blivit gravida nästan direkt. 

Jag kan bli ledsen och lite arg när jag ser människor göra saker med vilje som kan göra dem sjuka, som t. ex. röka. 

Inte för att det är min rätt men jag blir lite ledsen och tänker på att de inte är medvetna om vad de har i dag och att det de gör kan förstöra deras liv. Än värre är det med rökande föräldrar, barnet i ena hande och cigaretten i andra. 

Men det är en annan historia, det är FEL, föräldrar som utsätter sina barn för cigarettrök dagligen eller som låter barnen bli överviktiga eller inte få rätt mat i sig, det däremot göra mig förbannad, som förälder är det ditt ansvar att hålla barnen friska och sunda. Att se till att de äter rätt och rör på sig. Föräldrar som låter sina barn bli överviktiga (om det inte beror på en sjukdom) det anser jag vara jämställt med misshandel. 

Ibland önskar jag att naturen var lite mer selektiv, att bara lämpliga föräldrar kunde får barn... 

Och det är klart ibland slår tanken mig, skulle jag själv vara lämplig? gör min sjukdom mig till mindre lämplig? och ärflighetsrisken. 

Jag hoppas innerligt att jag är det, jag har funderat kring mig som människa om vad jag tycker är rätt och fel i barnuppfostran och jag har funderat kring ärflighet.... det någon procent större risk att om jag får barn att mina barn får det, risken är mindre om jag får en pojke. 

Det är verkligen jättesvårt val, men jag tror, hoppas och önskar att det inte är så stor risk, jag har också diskuterat frågan med min läkare. 

sen är det ju den andra aspekten om jag får allvarliga skov, men vi är faktiskt två min man och jag. Och jag kan inte leva mitt liv ifall att... man kan ju bli påkörd när man går över gatan.. 

Har inte orkat göra något på jobbet i snart 2 veckor nu, bokstavligt talat. Jag har gjort allt annat, facebookat, bloggat lite, hängt på ms-forum.. stirrat på datorskärmen. 

Förra veckan var det för att jag var trött, denna veckan är jag väl fortfarande trött men inte på samma sätt. Jag har bara ingen lust och ork, jag väntar på att något ska hända eller inte. På att vila ut, på att få lusten att göra något tillbaka. 

Mina symtom nådde sin peak i måndags, verkar sakteliga dra sig tillbaka, men det har varit väldigt jobbigt. Svårt att hantera helt enkelt. Hur hanterar man vetskapen om att man troligen kommer att ha något funktionshinder inom 10-15 år när man redan har fått en mindre synnedsättning, som är nog så jobbig?

Allt är inte åt helvete i alla fall, var hos läkaren för att kolla upp spirometritestet, det var normalt, inga mer astmamediciner :) tjohoo...

Får jag besvär ska jag ta dem igen, i 14 dagar men förhoppningsvis behövs ju inte det   

Att acceptera att man har en kronisk sjukdom är jävligt svårt. Jag har inte velat acceptera det. Det märks nu när jag fått vad jag förmodar är ett nytt skov. Jag hade bestämt mig för att bli en av de få där det , läker bort, jag hade hoppats på att läkarna hade fel och att det var något annat, botbart. 

Så får man detta och det är skitjobbigt. Skovet i sig är väl inte så värst men att försöka acceptera läget. Var iväg med mannen i helgen och det var något han sa och det bara brast för mig. Jag fick kämpa för att inte brista i gråt. 

Jag berättade hur jag kände och att jag inte accepterat det och jag tror han där och då förstod mig på ett annat sätt. 

Han var i alla fall helt underbar hela helgen. Missförstå mig rätt han är underbara annars också, men kan ha ett lite buffligt sätt. Vi ser saker väldigt annorlunda. 

Nu sitter jag i alla fall och väntar på att slå en pling till neurologen för att höra vad de säger. 

Jag bara hoppas och önskar att detta inte sabbar mina chanser för att få barn... 

 

Idag är verkligen en sån dag jag vill bara åka hem, lägga mig på soffan och göra, absolut INGENTING

De här j-vla känningarna i foten/benet är skitirriterande och påminnner mig om att jag faktiskt är sjuk, jag hatar det verkligen. 

Jag vill inte inse att jag är sjuk, jag ska ju vara en av dem där sjukdomen läker ut av sig själv. Jag ska vara lycklig och framförallt frisk.

Varför ska sånt drabba just mig? först otroheten, sen sjukdomen och synnedsättningen och astma och att det tar tid att bli med barn.

Varför är inget enkelt för? när är det min tur och vem jävlas med mig.

Känner mig så oerhört ensam och ledsen idag. Maken jobbar och vi hann inte ens träffas idag. Vill bara krypa in i famnen på honom och blunda för allt som är.  

En halvtimme till sen går jag hem för denna dagen och det är bara i morgon också att jobba innan jag får 2 härligt lediga dagar...blir väl i och för sig en del "arbete" hemma, men ledig från jobb i alla fall. 

Ska sova länge på lördag, förhoppningsvis bli lite piggare. Ser verkligen fram emot i morgon vid denna tiden :)

Omotivationen är fortfarande lika stor, antar att det beror på tröttheten...

Och tröttheten på det förmodade skovet. 

Det känns i alla fall inte lika mycket i foten när jag har skor på mig. Mest känns det om jag är barfota och fryser. 

Ska till kiropraktorn idag igen. Ska bli intressant vad hon säger, det är en vikarie idag. 

Maken jobbar natt till och med fredag, så det är ganska lugna ensamma kvällar nu. Men det har sin charm det också. Största nackdelen är att det är så lätt att köpa något att smaska på på kvällen. Godis, glass you name it. 

Och jag behöver verkligen lägga av med sådant, måste bli hälsosammare, för att i långa loppet må bättre. 

Kanske borde vara förmiddagssjukskriven?  
Hade kunnat gå och lägga mig och sova några timmar nu, hade varit grymt skönt...

bara 4 dagar kvar till helgen... staying positive  

känslan i foten finns kvar.. men blir det inte värre än så kan jag väl stå ut...   

Har känt av nytt symtom senaste dagarna. En underlig känsla i foten/benet, nästan som om man smort in det med starkt tigerbalsam, fast utan den skarpa doften då   

Känner det främst när jag går barfota eller i bara strumpor. Verkar framkallas av beröring/belastning och mer när något svalt eller kallt vidrör benet/foten. 

Har haft kramp oftare också, har ingen aning om det hör ihop men... en hel del i benen, snabba korta kramper. Men även i halsen, på min vänstra sida, kan känna hur det drar ihop sig och huvudet dras neråt åt vänster, det släpper nästan lika snabbt igen som det kom, men det är lite småobehagligt, liksom känslan i foten/benet. 

Är glad dock att jag trots allt fungerar, tillsynes som en normal människa.