Att acceptera att man har en kronisk sjukdom är jävligt svårt. Jag har inte velat acceptera det. Det märks nu när jag fått vad jag förmodar är ett nytt skov. Jag hade bestämt mig för att bli en av de få där det , läker bort, jag hade hoppats på att läkarna hade fel och att det var något annat, botbart. 

Så får man detta och det är skitjobbigt. Skovet i sig är väl inte så värst men att försöka acceptera läget. Var iväg med mannen i helgen och det var något han sa och det bara brast för mig. Jag fick kämpa för att inte brista i gråt. 

Jag berättade hur jag kände och att jag inte accepterat det och jag tror han där och då förstod mig på ett annat sätt. 

Han var i alla fall helt underbar hela helgen. Missförstå mig rätt han är underbara annars också, men kan ha ett lite buffligt sätt. Vi ser saker väldigt annorlunda. 

Nu sitter jag i alla fall och väntar på att slå en pling till neurologen för att höra vad de säger. 

Jag bara hoppas och önskar att detta inte sabbar mina chanser för att få barn...