Makens tidigare otrohoet har satt sina spår... jag har inte varit den som varit svartsjuk tidigare. Men att maken varit otrogen förut har gjort mig oerhört misstänksam. 

Han har vad jag vet inte gjort något, men senste veckan/veckorna har jag oroat mig mer än vanligt att han ska falla in i samma mönster. 

Han är ju en sexmissbrukare...  

Vi försöker prata om vad han känner och tänker och men det är inte alltid så enkelt för honom. 

Jag hatar verkligen att oroa mig, men jag skulle inte klara en gång till. 

Har haft nervryckningar i ögonlocken... brukar få det när jag stressar... Men känner mig inte stressad just nu... fast jag har nog ganska mycket att göra... 

Min kropp är ju sådan att den visar min stress när jag själv inte ens är medveten om att jag är stressad... 

Det brukar vara lugnt.. lite ryck lite då och då... igår kändes det som om hela ögat skakade, till och med så att det för en liten stund blev svårt att se. 

ja det går väl över... hoppas det bara är stress och inte ms:en som spökar

Många av de få besökare som hittar till min blogg gör det för att de gogglat ordet synnervsinflammation. Och jag har tidagare berättat om hur lång tid det tagit att bli "bra" igen.

Min syn är efter mer än ett år fortfarande inte tillbaka till där det var innan synnervsinflammationen.

I alla fall, jag har inte berättat hur jag upplevde det.

Jag satt som vanligt och arbetade framför datorn, när jag upplevde att något inte stämde, jag hade huvudvärk och såg inte riktigt som jag brukar.

Jag tänkte att det var migrän, som jag får ibland och tog en Eeze.

Det hjälpte inte. Tror det tog ett par timmar en dag kanske, minns inte så väl, innan jag ringde sjukvårdsrådgivningen.

De trodde att det var migrän de också, men jag förklarade att det inte brukade kännas som det gjorde och det brukade gå över på ett par timmar.

Jag fick en tid en dag efter. Jag minns att de i receptionen sa att jag skulle följa den röda linjen till väntrummet, jag tror inte ens jag såg den. Hos ögonläkaren kunde man inte se något i själva ögat. Jag fick göra färgtest och kunde se någon enstaka siffra bland alla jag kort jag fick titta på. På syntestet var det de översta raderna som gällde och på synfältstestet saknade jag stora delar.

Det var suddigt, kändes som att se genom ett rutnät. Jag kunde se vissa fläckar lite bättre och vissa väldigt dåligt. Det var obehagligt och det gick snabbt med försämringen.

Jag antar att ögonläkaren redan där hade ms i åtanke och jag fick en hög dos av kortison.

Häromdagen tog jag mig ut i löpspåret. Jag är otroligt otränad och springa har aldrig varit min grej. Men dock ändå. Första stegen kändes som om jag hade bly i benen, men när jag väl kommit igång så insåg jag att det faktiskt gick att ta mig frammåt i något som liknade jogging. 3 km orkade jag. Var faktiskt ganska stolt över mig själv 

Dagen efter blev det en två promenader totalt gick jag 9km i rask takt.

Och idag blev det tungt trädgårdsarbete. Gräver upp hela gräsmattan, pust...

I alla fall ska jag försöka hålla mig aktiv så att vikten kan bli lite mindre igen. Vill gärna känna mig smal igen.

Wish me luck!  

Känns som om det vore sommar, fastän det bara är april. 

Vi har varit flitiga i helgen och kört flera lass med trädgårdsavfall till tippen.
Gratis workout  

Vilket jag behöver... har gått upp i  vikt senaste tiden och det känns oerhört frustrerande. Jag antar att jag bara har mig själv att skylla. Jag har ätit onyttigt men tycker inte att jag äter mer än tidigare, om jag bortser från ett par månader innan bröllopet, då jag gjorde en ganska rejäl ansträngning. 

Kan kanske vara en kombination av att jag äter ganska mycket sötsaker och att jag slutat med p-pillerna... kanske... 

Det är ju bara underbart med det här vädret, sommar i april. Visst känns det lite ovanligt tidigt och jag bara hoppas att vi får fint i sommar också.

Sol och värme får mig att må så bra. Det är bara så underbart!

När det kommer till kritan har jag inga nära vänner. Det känns tungt. Oftast försöker jag inte fundera på det, men så ibland, när man behövt någon att prata med, tänkt ordna en fest eller bara känner för att umgås med någon annan än mannen så inser jag hur ensam jag egentligen är. 

Det som besvärar mig mest är att jag inte vet vad jag gör för fel. Varför människor inte verkar tycka att jag kan vara intressant att umgås med. 

Det känns som om det alltid är jag som måste ta intiativ. 

En som brukar ringa mig när hon har problem, ska ha tjejkväll i kväll, det såg jag på facebook... jag är inte bjuden... 

Ska det vara så j-vla svårt att ha en vän eller två, borde det inte finnas någon där ute som har samma syn på vänskap som jag? 

Inte gravid denna gången heller... fick extremt ont och var illamående hela dagen igår. 

Försöker inte tänka på det men självklart undrar jag och tänker alldeles för mycket på det. 

Önskar jag bara kunde vara, inte tänka på det där med att bli gravid. Men det kan jag inte. Jag undrar och spekulerar. Och blir nervös för att det inte ska fungera. 

Vill bara lägga ner, strunta i det. Men det kan jag inte det heller. Suck.