Någon idiot hade backat in i vår ena bil medan den stod parkerat och bara stuckit där i från...

Har haft den sen i somras och redan efter två veckor blev vi påbackade av en annan bil när vi skulle köra ut från en parkering, stod stilla när det hände.

Hur kan man ha så jävla mycket otur.. Med allt skit som hänt mig borde jag ha lite tur nu tycker man...

För det gör det.
Hade jättejobbigt att hantera diagnosen, men sakta börja det sjunka in.
Jag inser att jag måste fortsätta leva mitt liv. Att njuta av det jag har.

Vi kommer fortsätta enligt planerna. Vi kommer gifta oss, vi försöker få barn och vi åker på bröllopsresa. Trots min diagnos, trots hans missbruk.

För han försöker verkligen, det märks. Och vi har det jättebra. Vårt förhållande är underbart. Allting går upp och ner och det kommer vårt förhållande också göra. Han kanske begår misstag och då kommer det att göra ont. Men om han bara kan vara ärlig och verkligen försöker så tänker jag fortsätta kämpa, för oss, för det som kan vara underbart. Jag tänker inte pausa mitt liv och vänta på att han ska bli frisk, då hade jag nog kastat bort mitt liv.

Och gällande min diagnos så är det bara att ta en dag i taget, ett ögonblick åt gången. Livet är här och nu. Jag kanske mår bra fortfarande om 10 eller 30 år eller så gör jag det inte. Men jag tänker leva på vägen. Leva fullt ut så mycket det går. Njuta av livet och ögonblicken och att kunna göra vardagsgrejor och bara finnas till.

Jaha då har jag fått min diagnos...MS... ångest... som om det inte var nog...

Jag och sambon jobbar på med problemet... han ska bli "frisk" från sitt missbruk. Vi gick och fick "hjälp" i måndags, ska fortsätta gå dit. Hoppas verkligen att det hjälper!

Att han kan låta bli, för jag klarar inte en gång till.

Innan vi skulle dit, ringde neurologen... jag hade ringt och hört mig för om resultatet för mr´n, de gamla inflammationerna hade klingat av men ny hade uppstått. Jag ska börja med behandling... och vad innebär det frågade jag, en diagnos? MS.. där var det... allting bara brister...

tankarna om framtiden och det som hänt allting känns bara ledsamt och jobbigt...

Vad händer nu? hur kommer mitt liv se ut? kommer vi kunna skaffa barn? vågar vi åka på bröllopsresa? är det ens lönt att gifta sig?

Allting känns ovisst och jättejobbigt... orättvist... varför jag? har jag inte varit med om tillräckligt redan? ska det verkligen kunna vara så här?

Hade utvecklingsamtal med min chef där hon frågade om min sjukdom från i somras, kände mig utsatt på något sätt det kändes inte bra, frågade om frågan verkligen passade här och det tyckte hon, något motvilligt berättade jag... men det känns inte bra, fortfarande...

Mitt under samtalet kommer ett gammalt symtom tillbaka, pirrningar i foten när jag böjer nacken framåt, jag låtsas som om inget hänt.

Sambon tyckte jag skulle ha en tid direkt och inte behöva vänta en månad, men jag klarade inte av att ringa neurologen i morse så det fick han göra...

Fick en akuttid på måndag, känns jättelöjligt och känner mig jättedum, fast samtidigt något lättad...

Förutom att synen är lite nedsatt och det pirrar lite fötterna ibland så mår jag ju bra...

Det har varit för mycket sista året. Speciellt sista halvåret. Att jag blivit sjuk och otroheten...

Det märktes tydligt i helgen när vi hade gäster och jag förvandlades till ett stressmonster. Inget trevligt alls.

Dessutom tål jag ingeting längre. Det räcker att sambon blir arg, inte ens på mig, för att jag ska brista i tårar.

Men vad gör man, jo man kämpar på...

Opererades igår... ett gammalt ärr hade blivit väldigt fullt och i våras tog jag mig modet att gå till läkare för en remiss. Det fick jag och besökte plastikkirugen strax efter. Härom veckan kom kallelsen och igår låg jag på operationsbordet.

Känns helt sjukt. Blir mycket sjukhus... Nästa vecka blir det 3 olika besök och veckan efter det ytterligare 1. Borde även få kallelse till ögonläkaren. Suck..

Ringde sambon ikväll från jobb. Han svarade inte... oron växte i magen. Ringde hem och på mobilen. Över en timme senare fick jag äntligen tag på honom. Han sa att han lagade mat nu och hade precis promnixat med hunden till affären.

Han sa att hans mobil inte visade att jag hade ringt. Har så svårt att tro honom. Undrar om han inte har ett telefonnummer till och det var det som var i telefonen och därför som jag inte kom fram... Ska konfrontera honom nu när jag kommer hem.

Mera suck... pustar och stönar, varför kan han inte bara vara normal och trogen?

Är så osäker om vi verkligen borde gifta oss. Jag vill stanna med honom, men att gifta sig? jag vet inte...

jag vet i fasiken om jag klarar mer. Har börjat tappa hår, massor. Säkerligen ett stressymtom.

Jag mår inte bra och min kropp mår inte bra.

Vill inte bli sviken igen, klarar inte av att han kn*llar någon annan, pallar det inte, vill inte... orkar inte.

Vill bara vara ensam någonstans. Vill ha en egen måne. Behöver bara komma bort från allt från alla känslor och allt.

Vill försvinna ett tag, hitta mig själv. Vill inte ha några krav. Men man måste ju jobba, man måste ju sköta hemmet, man måste ju laga mat.

men jag orkar inte. Jag vill inte.

Han säger att han älskar mig och jag tror honom, men det räcker inte för mig.

Det är inte nog. Jag har rätt att få lov att känna tillit till min partner, jag har rätt till  ett ärligt förhållande! En person som inte ljuger för mig. Det har jag rätt till.

Han säger att jag har ett stort hjärta som försöker och trots allt älskar honom, men han förstår inte att det där hjärtat går i sönder... jag går i sönder när jag får slita häcken av mig för oss...

Jag orkar inte mer...

Nu har det sjunkit in att han varit otrogen igen, nu kommer känslorna som gör att man bara tappar kontrollen. Att tårarna vattnas för ingenting. Att allt känns tungt och hopplöst.

Nedstämdhet, illamående och olust till allt. Hur är det möjligt att han inte skulle kunna låta bli? det borde han väl kunna? om han verkligen älskar mig som han säger? eller?

Både vill och vill inte förstå honom. I den delen av hans liv finns inte jag. Han flyr verkligheten säger han. Vad är det som är så jobbigt med hans liv egentligen?

Och varför kan han inte prata med mig istället eller fly verkligheten med mig.
Hade hellre sett att han var alkoholist eller spelmissbrukare, det kan man prata om med de närmsta, det kan de förstå och stödja... Men sexmissbruk nej det ska vara en hemlighet, för ingen i världen som älskar mig skulle acceptera det läget.

Varför varför varför?

Ännu en gång har jag kommit på att han varit otrogen... denna gången hade han glömt internethistorik i mobilen. Känner mig tom. Jag vill ju så gärna vara med honom.
Jag vill ha min saga, vi ska ju gifta oss bilda familj. Det ska inte vara så här. Han ska inte vara en sexmissbrukare, varför är han det? Varför är det jag som har sån jävla otur? Det är bara skit. Risken att jag har MS eller NMO, en otrogen man, ett stundande bröllop med en lögnare. En ansträngd ekonomi, det är bara skit.

MItt huvud säger att jag ska lämna honom, men mitt hjärta vill stanna...

varje gång det händer dör en liten bit av mig, vart kommer jag bli av? Jag bygger upp min rustning sakta men säkert. Snart kommer inget att tränga in. Mina känslor kommer dö.

Varför kan jag inte bara lämna honom, varför ska mitt hjärta vara så starkt? varför kan jag inte bara agera logiskt? och lämna honom, varför gjorde jag inte det första gången eller andra eller tredje?

Hur kan jag ens hålla ihop mig själv efter detta år, för jävla mycket skit!

Jaha då var man tillbaka på jobb. Känns helt ok faktiskt. Synen är det si så där med. Det är definitivt bättre, men inte helt bra. Frustrerande är också att det blir sämre när jag anstränger mig. Eller blir stressad.

Men det är väl bara att acceptera läget.

Väntar på ny tid till ögonläkaren och nästa månad ska det bli en MR.
Lite nervöst för resultaten. Får väl fokuser på att jag överlag faktiskt mår bra