I allt det som har hänt, känner jag mig oerhört ensam.

Min man försöker så gott han kan. Men eftersom han inte känner ett jättebehov av barn, så kan han inte förstå. Han har sagt i all välmening att blir det inte så blir det inte och det är ok, han vill bara med mig, med eller utan barn och det är jätteskönt att veta.

Men han förstår inte.

Rädslan för sjukdomen, rädslan för att inte kunna bli med barn är med mig hela tiden.

Ju längre tid det går detso mer rädd blir jag att jag är utan medicin, ju längre tid som går ju mer rädd blir jag att jag inte kan bli gravid.

Hans svar är, vill du börja på medicinen så är det ok... Men vaddå vill? jag vill inte behöva några förbannade sprutor, jag vill ha ett liv, ett vanligt liv, med man och barn.
Jag vill inte vara "sjuk"!

Varför ska det vara så besvärligt?!

det har varit lite för mycket... skulle verkligen behöva prata med någon som förstå, men vem kan förstå?

Till en början var det otroheten, så gick vi vidare och han friade, så var det otrohet, så var det ms, så gick vi vidare och så var det ms:en, så gifte vi oss och försöker få barn, så ligger min biologiska far för döden och min syster förvandlas till en idiot... så tar det tid att bli gravid och alla andra blir gravida till höger och vänster..

vem ska kunna förstå.. känns som ingen gått igenom det jag gör, inte allt på samma gång i alla fall...

känner mig oerhört ensam...

Det känns som om överallt så är det gravida kvinnor, alla berättar att de ska ha barn.

Men vi då... just nu känns det inget kul... jag känner mig jätteledsen.

Vi har försökt sen oktober, jag vet det är inte särkillt länge. Men varenda dag som går är en dag utan behandling. Varenda månad undrar jag om jag ens kan bli gravid och när mensen var sen igår började hoppet växa...

Min mens är extremt punktlig vanligtvis, tisdag förmiddagar var 4 vecka...

Men så nu kom den trots allt lite mer än ett dygn för sent. Jag känner nästa för att börja gråta.. varför alla andra, varför inte vi? ska det vara så jävla svårt?

kanske borde vi låta bli och jag borde börja på den där jävla behandlingen med sprutorna var trejdje dag...

Åhh det känns så förbannat hopplöst... jag trodde att det skulle bli denna gången...

Bråkade med maken igår.

Han är helt hopplös när han blir arg, stänger världen ute och tjurar. Jag klarar inte av det. Blir hopplöst ledsen.

Men för att ta det från börrjan, han kom med hunden och mötte mig vid bussen, vilket var trevligt, det tar ändå en 10-15 minuter att gå.

Hemma stod det blommar till mig på matbordet, jättefina. Han hade fixat mat också sushi och där var det det började gå fel.

Jag gillar inte sushi särskillt mycket, gillar själva grejen men inte maten. Åt det jag tyckte om, tog bort tången, eller sjögräs eller vad det är och då smällde han av och tyckte att jag gott kunde äta det.

Själv anser jag mig vuxen nog att äta vad jag vill. Fattar inte varför han inte bara kunde släppa det.

Så var kvällen förstörd, efter timmar av tjurande från hans sida lyckades jag få fram att jag var otacksam.

Har gråtit hela natten känns det som, hatar när han inte kan prata om saker. Varför kunde han inte bara sagt att det kändes otacksamt direkt, varför kunde han inte förklara? vara för ska det vara så j-vla svårt?

Sorgsenheten sitter i, dagen känns något hopplös.

Tankar om annat dyker upp...

Om han otrohet, när han inte pratar blir jag orolig, tror att det är något mera på gång.. tycker att han överreagerar och jag gör det samma när jag blir ledsen.

Tänker på att vi försöker skaffa barn och det känns hopplöst, som om det aldrig kommer bli av... väntar bara på att mensen ska komma som ett brev på posten när som helst i dag. Och känna besvikelsen igen...

Tänker på min biologiska far som ligger för döden på ett sjukhus 15 mil härifrån.

Tänker på min syster som sen vi fick kontakt med vår biologiska far igen blivit ett girigt egoistiskt monster som jag inte vill ha med att göra.

Tänker på ms:en för varje dag som går... när jag inte blir gravid att jag måste gå utan medicinering, rädd för att det ska bryta ut mera.

Min biologiska far ligger för döden... jag kan inte säga att det i sig känns så värst mycket, jag känner ju inte människan.

Tyvärr har det dragit fram det värsta ur min syster... hon har verkligen betett sig illa. Blir jävligt besviken. Orkar inte gå in på detaljer just nu för jag blir bara så j-vla förbannad.

Vår biologiska far har i alla fall fått prostatacancer som spritt sig och han bör inte ha många dagar kvar. Men det sa de innan jul också.. Han verkar vara en envis människa som vill fortsätta leva.. Och det ska han ju så länga han kan och orkar. Men mest tror jag han är rädd.

Innan prostatacancerna har han både haft en hjärtinfarkt och blodproppar, han har fått amputera bort ena benet.

Men ett osunt leverne med alkolism och kriminalitet tär väl på kroppen, en del hade han nog kunnat undvika om han valt en annan väg i livet.

Nu ligger han i alla fall där på sjukhuset och får smärtstillande tabletter, det är bara en tidsfråga innan han inte längre kan svälja själv och behöver få smärtstillande i dropp, han kan sen igår inte ens ta sig upp ur sängen för att gå på toaletten.

Han är inte ens 60 år...

Jag tolkade in i det för mycket... besöket hos neurologen var bara ett besök... lite tester på känsel, reflexer, balans mm. Inga sprutor, inga mediciner...

Läkarer trodde att illamåendet inte hade med ms:en att göra, men när man mår dåligt så kan ms:symtomen träda fram.

Känns bra och dåligt... vill inte märka av det varje gång jag blir sjuk. Sen tror jag att ryggontet beror på en ny inflammation, men det kommer mest troligt den nya magnetröntgen om ungefär ett halv år att visa. Förhoppningsvis har jag fel.

Långt om länge fick jag tummarna loss och ringa och prata med ms-sjuksköterskan.
Jag undrade om de journalförde nya symtom och tänkte att det var väl det de skulle göra och inte mer, skriva in vad jag känt i min journal.

Men så var inte fallet... det blir en ny tid på fredag och enligt ms-sjuksköterskan också en ny undersökning. Grubblar på vad det innebär... en ny lumbalpunktion? en ny MR? vad händer då med våra barnplaner? bara inte mera kortison... usch... det gav hemska biverkningar så det vill jag INTE! dessutom upplevde jag inte att det hjälpte utan tvärt om.

Tänk om tänk om...

fast å andra sidan, det där med kotteverkstaden,  om det inte blev denna gången så ville ju maken ändå ha ett upphåll med försökandet så att vi inte får ett barn för nära jul... och jag känner bara att den lyxen finns kanske inte...

Är på jobb men får inget gjort, jag orkar inte, jag vill inte.

Är trött och mår inte bra. Ska ha ett möte i eftermiddag, annars hade jag sjukanmält mig.

Känns som om jag bara sitter av tiden. Kan inte få något vettigt gjort.

var ska jag få orken ifrån. Vill inte. pallar inte.

När jag går hem idag ska jag vara ledig tills tisdag morgon och jag behöver verkligen det, ska bli så jävla skönt.

Känner mig så utelämnad...

Försökte ringa ms-sjuksköterskan igår men han skulle inte vara tillbaka förrän i morgon.

Försökte ringa kuratorn i ms-teamet idag, men hon skulle inte vara tillbaka förrän i morgon.

Och jag som skulle behövt prata med någon IDAG... nu.. helst igår...

Känner mig så ledsen och frustrerad...