Det är den tiden i månaden... dags för mens... tredje gången den är sen...har gått upp ett par kg senaste tiden, ätit alldeles för onyttigt och nu dessutom samlat vatten, känner mig som om jag är 20kg tyngre än jag är och att huden är för liten för min kropp... urk...bh är för liten och det väller över överallt...

Och jag kan garantera att mensen blir så pass sen att hinner tro att jag är gravid...

suck..

Har känt mig bättre, kanske är det astmamedicinen?  Bara lite nästäppa kvar men det kan jag väl stå ut med. 

Bortsett från det, så känner jag mig som en "normal" människa. Jättehärligt. 

Som man underskattar att fungera normalt, man tar det för givet, tills man står där. 

Jag kan i dag bli lite sorgsen när jag ser människor som inte bryr sig om sin kropp, som dricker för mycket alkhol, inte alls tränar, äter fel och röker. Som sakta sabbar sin kropp medvetet. 

Förr skulle det kunna vara jag, men idag gör jag hyfsat medvetna val, visst gör jag misstag men jag tänker till mer än en gång när det gäller ohälsamma saker och försöker så gott jag kan göra hälsosamma val. 

Jag ska ju leva i min kropp förhoppningsvis omkring ca 60 år till och då vill jag att den ska fungera så bra som jag kan få den att göra. 

Eller? 

Min uppfattning är att av de vuxna ensambarn jag träffat, så är de bortskämda egoister som tycker världen snurrar kring dem. 

Ja riktigt så hemskt är det inte... men det märks tycker jag. 

Själv har jag två syskon och är minstingen. 

Kläder har jag fått ärva, det enda märkesplagget jag haft under min uppväxt var från början min systers... 

Och som jag tyckte om de där adidasbyxorna... jag har fått lära mig att dela med mig och ta hänsyn till andra. Under min uppväxt har jag lärt mig att det ska vara rättvist och lika. Jag har fått lära mig att jag INTE är ensam. 

Jag har lärt mig att man tar mat så att det räcker till alla som ska äta.. men ser ofta av de ensambarn jag känner att de tar så mycket de känner för... utan större hänsyn till andra. 

Jag har lärt mig att låta andra vara delaktiga. Jag tänker inte bara på mig själv. 

Funderade kring detta då det gällde arbetet, hur min kollega ( som är ensambarn) inte ägnar en tanke åt en annan även om det är något som gäller mer än henne. 

Tex ett arbete som ska utföras, där hon är huvudansvarig men det kan vara att vi båda kan behövas. Då utan att berätta går hon och ordnar för sig så att hon får ledigt. Ehhh kanske en diskussion hade varit på plats? 

En sak är säker jag har fått nog av att ta hänsyn... ja tänker då inte göra hennes jobb, jag tänker agera mot egoister som de agerar mot mig. 

Jag har fått nog med att vara snäll och försöka ta hänsyn till alla andra, när man ändå inte får något tillbaka för det.

Ibland blir det bara fel. Man sätter en stämpel på sig själv för att man tror att det är så andra uppfattar en och genom att göra det så bygger man något på sig själv som man kanske bara delvis är eller inte är. 

jag vet att jag vill ha koll på saker..  och kallade mig själv för ett namn och inser att det fastnar hos andra. 

Onödigt... även om den del säkert är sant behöver man ju inte bygga på andras "fördomar" om en. 

Suck. 

Jag fick i alla fall prata ut med personen om igår och det känns bra. Vi är olika och måste mötas. 

Jag fick berättat att jag faktiskt blev ledsen. Skönt och jobbigt i ett. 

Finns det något värre än att vara missförstådd? 

När man knappt öppnat munnen och blir avvisad? 

Suck... när människor bestämt vad man ska säga innan man hunnit pratat klart? 

Det får mig att må blä... helt ärligt. Jag hatar när människor bestämt åt mig hur jag är. 

Försökte bara vara hjälpsam och samtidigt underlätta för mig själv. Men sånt är livet. 

Så slutar man till slut att bry sig, för varför skulle man? 

Varför ska man delta i diskussioner med människor som ändå bestämt sig för vilken åsikt man har. 

Inte så trött i dag, men ögonen agerar som om jag vore det... 

Ser lite suddigare på håll än vad jag brukar. Hoppas att det inte är något.. 

Försöker att inte överanalysera... 

Ska nog testa och gå till en optiker... hade ju fått sämre syn förutom synervsinflammationen. Läkaren sa att det inte skulle göra någon stor skillnad och trodde inte att jag skulle behöva glasögon. Men att det kanske skulle underlätta och att jag inte skulle bli så trött. 

Det är ju bara det att det inte är gratis.. suck... får väl se hur jag gör

Har varit extremt trött sista dagarna. 

Försöker inte tolka in i det men tänker på om det är ms-trötthet eller jag faktiskt skulle kunna vara gravid. 

Om det skulle vara det sistnämnda skulle det kännas okej, till och med lite mysigt på ett knäppt sätt. 

Men om det beror på ms, astman eller att kroppen helt enkelt är slut efter allt den går igenom då är det inte mysigt längre, då är det bara frustrerande och irriterande. 

Jag känner igen tröttheten, den får en att bli alldeles mosig i huvuvdet, svårt att tänka klart, lite ork, lätt illanmående.

Sist jag var trött på det här viset (fast det var faktiskt än lite värre) var när jag hade körtelfeber. Det var en obehaglig trötthet.

Fast det var värre helt klart..

Jag minns när jag steg upp på morgonen och var deprimerd över att jag var tvungen att stiga upp. I duschen darrade min kropp av trötthet.

Jag minns att jag satte mig ner på en madrass på mitt praoställe och somnade på två röda. Ögonen var oerhört tunga och orken fanns inte.

Ja det är inte nära så illa nu, men ändå, det är som om det är trögflytande, tankarna tar tid, orken finns inte och jag skulle kunna somna på två röda om jag ens var i närheten av att lägga mig ner.

Och från och till är jag så trött att jag mår illa..

Någon hade googlat frågan och hamnat på min blogg. 

Jag kan ju inte berätta hur det är för alla men jag kan berätta hur det varit för mig. 

För mig är det lite mer än 1 år sedan som det började, som jag började se sämre... 

Sämst var det nog i somras. Sen har det väldigt sakt blivit bättre, är ju inte tillbaka där synen var från början, men bra nog. 

Det finns inga garantier att det blir bättre, risken är att jag fått bestående men, risken är också om jag får en ny synnervsinflamation att synen blir sämre. 

Det är uppenbarligen väldigt olika för olika personer, min mamma har också haft synnervsinflammationer när hon var yngre, hon såg ännu särmre än mig men blev bra igen på några månader.. så tyvärr finns det det inget som säger hur långt tid det kommer ta för att bli bra.