När det kommer till kritan har jag inga nära vänner. Det känns tungt. Oftast försöker jag inte fundera på det, men så ibland, när man behövt någon att prata med, tänkt ordna en fest eller bara känner för att umgås med någon annan än mannen så inser jag hur ensam jag egentligen är. 

Det som besvärar mig mest är att jag inte vet vad jag gör för fel. Varför människor inte verkar tycka att jag kan vara intressant att umgås med. 

Det känns som om det alltid är jag som måste ta intiativ. 

En som brukar ringa mig när hon har problem, ska ha tjejkväll i kväll, det såg jag på facebook... jag är inte bjuden... 

Ska det vara så j-vla svårt att ha en vän eller två, borde det inte finnas någon där ute som har samma syn på vänskap som jag? 

Inte gravid denna gången heller... fick extremt ont och var illamående hela dagen igår. 

Försöker inte tänka på det men självklart undrar jag och tänker alldeles för mycket på det. 

Önskar jag bara kunde vara, inte tänka på det där med att bli gravid. Men det kan jag inte. Jag undrar och spekulerar. Och blir nervös för att det inte ska fungera. 

Vill bara lägga ner, strunta i det. Men det kan jag inte det heller. Suck.