Det har varit för mycket sista året. Speciellt sista halvåret. Att jag blivit sjuk och otroheten...

Det märktes tydligt i helgen när vi hade gäster och jag förvandlades till ett stressmonster. Inget trevligt alls.

Dessutom tål jag ingeting längre. Det räcker att sambon blir arg, inte ens på mig, för att jag ska brista i tårar.

Men vad gör man, jo man kämpar på...

Opererades igår... ett gammalt ärr hade blivit väldigt fullt och i våras tog jag mig modet att gå till läkare för en remiss. Det fick jag och besökte plastikkirugen strax efter. Härom veckan kom kallelsen och igår låg jag på operationsbordet.

Känns helt sjukt. Blir mycket sjukhus... Nästa vecka blir det 3 olika besök och veckan efter det ytterligare 1. Borde även få kallelse till ögonläkaren. Suck..

Ringde sambon ikväll från jobb. Han svarade inte... oron växte i magen. Ringde hem och på mobilen. Över en timme senare fick jag äntligen tag på honom. Han sa att han lagade mat nu och hade precis promnixat med hunden till affären.

Han sa att hans mobil inte visade att jag hade ringt. Har så svårt att tro honom. Undrar om han inte har ett telefonnummer till och det var det som var i telefonen och därför som jag inte kom fram... Ska konfrontera honom nu när jag kommer hem.

Mera suck... pustar och stönar, varför kan han inte bara vara normal och trogen?