Så var man fru...

Bröllopet var underbart, jag stressade inte en sekund och det var härligt. Fick frisyren gjord, hade gott om tid, åkte till hotellet, mor och syster kom med klänningen en vän anlände, allt i lugnt tempo. Bytte om till brudklänningen, vi smuttade i oss lite skumpa och begav oss till där vigseln och middagen skulle hållas.

Underbart lungt och mysigt. Vigsel genomfördes, vi såg varann djupt i ögonen jag och min make. Det kändes underbart. Jag kände mig så vacker, musiken som ..... sjöng var väldigt vacker och det var rätt musik vi valt. Middagen var också helt suverän.

En bröllopsresa till varma breddgrader blev det också, varma minnen att tänka tillbaka på....

Så är det... jag tror tyvärr inte på karma eller gud... vissa saker bara sker... och det är hur man väljer att hantera dem som avgör hur mycket de påverkar oss.

Vi kan inte hindra en sjukdom från att få fäste, en pojkvän eller make från att vara otrogen, vi kan inte hindra döden när det väl är dags... Men vi kan lära oss att se det positiva i livet, vi kan lära oss att hantera situationer. Vi kan välja att le framför att gråta.

Det betyder inte att man inte får vara ledsen, jag tror att gråta är hälsosamt.. i lagom mängd förstås... att vara ledsen ibland kan vara oerhört befriande... förlösande...

Jag tycker mer synd om dem som inte kan släppa känslorna lösa... som bara fastnar i ett sinnestillstånd mellan glad och ledsen...

Själv är jag fylld av känslor, lite väl häftiga i bland kanske... men det är jag...

Med min make visar jag mitt sanna jag, mina tårar, min glädje min, min rädsla och mitt hopp. Trots och på grund av allt vi varit igenom kan jag släppa loss känslomonstret inom mig...

För honom är det svårare... det har det varit sen vi träffades.. .men han utvecklas och försöker, det märks... för min skull..