För det gör det.
Hade jättejobbigt att hantera diagnosen, men sakta börja det sjunka in.
Jag inser att jag måste fortsätta leva mitt liv. Att njuta av det jag har.

Vi kommer fortsätta enligt planerna. Vi kommer gifta oss, vi försöker få barn och vi åker på bröllopsresa. Trots min diagnos, trots hans missbruk.

För han försöker verkligen, det märks. Och vi har det jättebra. Vårt förhållande är underbart. Allting går upp och ner och det kommer vårt förhållande också göra. Han kanske begår misstag och då kommer det att göra ont. Men om han bara kan vara ärlig och verkligen försöker så tänker jag fortsätta kämpa, för oss, för det som kan vara underbart. Jag tänker inte pausa mitt liv och vänta på att han ska bli frisk, då hade jag nog kastat bort mitt liv.

Och gällande min diagnos så är det bara att ta en dag i taget, ett ögonblick åt gången. Livet är här och nu. Jag kanske mår bra fortfarande om 10 eller 30 år eller så gör jag det inte. Men jag tänker leva på vägen. Leva fullt ut så mycket det går. Njuta av livet och ögonblicken och att kunna göra vardagsgrejor och bara finnas till.