Lätt illamående på bussen på vägen till jobb, en kopp varm choklad döljer symtomen, i alla fall tillfälligt. 

Brukar inte må illa på morgonen utan det brukar komma på eftermiddagen omkring 5 tiden... 

Har enligt beräkningarna från mensens sista dag gått in i vecka 12 (11+0)

En vecka till sen är de första 12 veckorna över och missfallsrisken minskat... känns skönt... 

Kan förhoppningsvis andas ut lite. 

Hoppas på att den här förbannade förkylningen jag dragits med i över en månad också kan ge med sig, jag är inte särkillt road av att känna så här i lite mer än 7 månader till... 

Hade tagit av min poncho och har en vit lite halvlång tröja, inte taight men inte löst sittande i heller... vitt är väl inte det som döljer mest heller så... 

Man kan ju se att jag har en liten kula redan... inte jättemycket men jag fick en blick på magen av kollegan.. så vi får väl se... 

Frågar någon så är det förnekelse i minimum 2 veckor till i alla fall.

Kommer berätta det tidigast efter kubtestet om 2 veckor... när jag gått 12 fulla veckor och är inne i vecka 13 och när vi sett att barnet mår bra   

Helt slut i dag, har varit täppt och förkyld sen jag blev gravid, vilket i kombination med superömma bröst gör att jag inte sover så väl. Så nu är jag helt slut. Förstår inte hur jag ska få något gjort alls idag. 

Mannen min är väl inte helt förstående heller över hur trött man faktiskt kan bli av att vara gravid... han tycker nog det är lite trist när jag somnar kl 8 på kvällen, på soffan, men men... 

Graviditetsvecka 10, enligt barnmorskan 9+3 enligt mina egna beräkningar 9+6, spelar mindre roll några dagar hit eller dit. 

Är lite nervös dock, hade en liten ljusbrun flytning, inget man bör oroa sig för har jag läst.. men det är väl klart att man gör det i alla fall... 

Har inte haft några sådana problem hittills. Så minsta förändring är ju oroväckande... 

Har hittills känt av att brösten blivit större och de är hur ömma som helst, kan vakna av att det gör ont i brösten på natten. 

Var på mitt första besök häromdagen, ett läkarbesök, det är uppenbarligen inte så vanligt, men mödravårdsenheten jag valt erbjuder det, det är ju en av orsakerna att jag valt dem också kubtestet som alla erbjuds hos dem inte bara dem över 33 eller vilken ålder det nu är. 

I alla fall så ingick det ett vaginalt ultraljud och hur tydligt som helst kunde vi se den lilla/lille krabraten sprattlandes med ena benet och tydliga hjärtslag. 

Helt plötsligt blev det väldigt mycket mer verkligt, kanske därav den extra oron också, vad vet jag. 

Hoppas innerligt att allt går vägen, längtar fram några veckor, då de första 12 kritiska veckorna passerat och det blir dags att göra kubtest. Efter det kanske, kanske jag kan stilla mitt sinne lite i alla fall... eller inte om jag känner mig själv rätt... 

Det ska nog bli bra det här   

Trots att jag bara är i vecka 8+3 inte direkt gått upp något i vikt så känner jag mig lika otymplig som en flodhäst... 

Illamåendet som kommer och går i princip varje dag hjälper ju inte heller till... 

Känner mig verkligen tung och otymplig... mina bröst har blivit nästan en storlek större och är ömma som in i bombens... förutom lite knasig mage så har jag inga andra gravidsymtom och jag tror faktiskt inte att någon misstänker något. 

Har ju inte fått någon mage än, men dock ändå har jag inga byxor som sitter bra just nu.. är grymt obekvämt när något klämmer om magen... 

Då var det fredag... vilket vanligtvis hade varit underbart, men jag ska jobba i helgen så jag tycker faktiskt inte det är så underbart... 

Inte ledig förrän nästa helg...

Hade kunnat ta ut en ledig dag, men eftersom jag har så många olika läkarbesök mm så går det bort för många timmar, så det är bara att jobba på. 

Jag ska äntligen träffa arbetsterpeuten och kuratorn, sen ska jag till tandläkaren och till barnmorskan. 

Allt inom loppet av ett par veckor. 

Bara 1 vecka kvar till att träffa barnmorskan, man kan få göra ett vaginalt ultraljud, det kommer jag göra, så att jag fattar att något lever där inne. 
sen ska vi se till att göra kubtestet. 

Håll tummarna att allt är som det ska!

Den här jävla sjukdomen skrämmer slag på mig. Har haft en del konstiga känningar som troligen beror på msen och vara gravid mitt i allt ja, att vara gravid är underbart men sjukdomen är så skrämmande...

Då och då inser jag att jag har en sjukdom... vilket är oerhört jobbigt. Ovissheten om vad som kanske komma skall är väldigt påfrestande. 

Precis innan jag nu blev gravid fick jag ett nytt skov. Med trötthet och känselstörningar i ena benet. Det mesta hade gått över, men senaste dagarna har jag känt det igen och det är svårt att acceptera. 

Vanligtvis försöker jag inbilla mig frisk, men så fort ett symtom uppträder slås man ner och inser att man har en förbannat idiotisk kronisk sjukdom som kan om man har otur göra en handikappad...